Sitter nere i min källare och målar och alla tankar bara flyger runt.
Vet inte riktigt vem jag är längre, eller jo så klart jag vet vem jag är men på ett sätt så känns det som en del av mig har försvunnit, för så är det faktiskt.
Hatar att erkänna det men lämnade en bit av mig själv hos honom, i hopp om att han skulle hitta den delen och tänka på mig, ta sig en funderare på vad han vill.
Jag borde inte ens tänka på vad som en gång fanns, om det nu var något. Borde skita i allt, som om inget hade existerat. Men det är svårt om nätterna när man drömmer om vad som kunde hänt.
Det tar lång tid för mig att släppa in någon i mitt liv, it sure does, men här kändes det så rätt att bara låta honom se mig, se hur allt stod till. Ni vet säkert känslan när man "läser av" en person, får en liten bild om hur personen i sig är. Han såg rakt igenom mig medans jag inte såg ett skit. Som en tegelvägg var där och hindrade mig från att komma nära. Och sånt är jobbigt när man själv vågar öppna sig och berätta, visa osv vem man är, vad man varit med om och hur man faktiskt mår.
Jag vill bara åka dit, be om förlåtelse för att jag sa hejdå och allt och be honom hålla om mig tills jag somnar.
Och anledningen till ett hejdå var för att jag inte orkade med att jag älskade honom, då han inte ens visade några känslor alls, men ändå visade dem. Så svårt och komplicerat att jag bara vill slå huvudet i väggen.
Man kan inte säga att det kan bli något, ge ett litet hopp om att allt blir bra, för att sen bli lika frånvarande som innan.
Nu ska jag fortsätta måla, tänka och skriva hur mycket som helst på word. För att sedan slänga bort mina tankar.
Godis är gott när man mår dåligt, just so you guys know.
